FOTO Leif Hansen [Norstedts]
Hennes texter balanserar mellan ungdomlig lekfullhet och mogen vishet. Hennes språk har ingen ålder, utan befinner sig konstant i rörelse.
Katarina Kieri debuterade 1993 med diktsamlingen Slutet sällskap på Norstedts Förlag. Sedan dess har hon skrivit tre diktsamlingar till vid namn Om man saknar vingar, Ur mitt lyckliga liv och Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals. Hon har även skrivit flera barn- och ungdomsböcker varav Dansar Elias? Nej!, som utkom på Rabén & Sjögren 2004, belönades med Augustpriset. 2007 skrev hon sin första vuxenroman Vem vågar sommaren?
Du är ju inte enbart poet, utan även författare till ungdomsromaner och barnböcker. Vilken roll har poesin spelat i ditt författarskap?
– Det var i poesin allt började en gång. Trodde länge att jag inte kunde skriva prosa överhuvudtaget. Poesin är mitt litterära modersmål. Erfarenheterna därifrån spelar stor roll i allt jag gör. Jag tror till exempel att noggrannheten i skrivandet kommer därifrån. Och tron på själva språket och dess möjligheter.
Kan du berätta lite om diktsamlingen Slutet sällskap, som du debuterade med 1993?– Jag bestämde mig för att börja skriva på allvar 1990. Jag sökte en veckolång skrivarkurs som jag kom med på och efter den åkte jag hem och började skriva på det som ett och ett halvt år senare blev debutdiktsamling. Jag tror att den främsta drivkraften var en ENORM längtan efter att skriva, en längtan att återigen träda in i ett rum i mig själv som jag inte hade besökt på länge. Jag hade hunnit bli en mycket ung småbarnsförälder och hade gått lite vilse yrkesmässigt och råkat utbilda mig till fritidspedagog, ett yrke som jag egentligen inte ville ägna mig åt. Mitt liv behövde ta en ny vändning. Mot det som verkligen var jag.
Många som vill skicka in manus till förlag blir nog förlamade av mindervärdeskänslor. Hur lär man sig att lita på sin egen förmåga?– Å ena sidan tycker jag faktiskt att det har blivit svårare med åren. Å den andra känner jag mig förstås tryggare i själva yrkesrollen. Fast i grund och botten tror jag faktiskt att det handlar ganska mycket om att bestämma sig, att göra det man bestämt sig för att göra. Självförtroendet går ändå upp och ner hela tiden. Man får försöka mäta ut en viss distans till sig själv och inte hänga upp sig för mycket på det, försöka att se skrivandet som ett jobb som ska helt enkelt ska göras. Det är inte lätt, men man kan träna sig på det.
Är det något av dina diktverk som du är mer nöjd med än de andra?
– Ur mitt lyckliga liv bär jag mycket nära mitt hjärta.
Hur kommer det sig att du började skriva poesi från början?
– Jag började skriva poesi som tonåring. Jag var väldigt mycket inne på musik just då, lyssnade mycket, spelade själv, poesin låg väl närmast till hands helt enkelt. Inger Christensen kallade ju poesin för ”en underavdelning till musiken”. Jag håller med henne.
Finns det några specifika poeter som har inspirerat dig i ditt skrivande?– Jag debuterade ju i mitten på 90-talet, mitt i den svenska guldåldern. Var väldigt inspirerad av de stora namnen - Ann Jäderlund, Marie Lundqvist, Stig Larsson, Birgitta Lillpers, Elisabeth Rynell, Arne Johnsson för att nämna några. Namnen jag nämner är ju förstås sinsemellan mycket olika, men det de har gemensamt är den kompromisslösa tilltron (och därmed tvivlet) på dikt som uttrycksform.
Vad är det som utmärker poesi som litteraturform?
– Om man tänker sig att man håller en vass kniv i handen och så hugger man med kniven genom luften, så är poesin det som fastnar på eggen.
Upplever du att du har något återkommande tema i ditt eget skrivande?– Jobbig fråga. Alltså jag menar det är jobbigt att märka hur man upprepar sig. I mycket av det jag skriver finns någon som står med ena benet lyft, på väg in i ett uppbrott, men ännu inte riktigt där. Vad upprepningen beror på? Ja, förmodligen någon olöst grundbult i mig själv.
För många romanförfattare fungerar poesin som en slags tillflyktsort och semester från prosan. För dig tycks det vara tvärtom. Hur kommer det sig?
– Jag tror inte att jag kan svara på den frågan. Men jag kan i alla fall säga att det för mig var mycket svårt att gå från att skriva poesi till att skriva prosa. Den exakthet jag ägnade mig åt i poesin var svår men nödvändig överge för att få till stånd lite längre prosastycken. Jag ägnade cirka ett år åt den övergången. Minns mycket väl hur jag skrev och slängde, skrev och slängde, skrev och slängde tills jag slutligen stod ut med att vissa meningar fick lyda typ: ”Han vände sig mot henne och log.” Det är faktiskt mer utlämnande att skriva prosa än poesi. Man kan inte gömma sig bakom snygga formuleringar på samma sätt.
Har du några tips till andra som drömmer om att bli etablerade författare?– Håll fast vid drömmen. Och skriv, skriv, skriv, skriv, skriv
Not: För mer information om Katarinas verksamhet kan du besöka
http://www.katarinakieri.se eller http://www.norstedts.seTim Sterner
