Intervju: Johannes Heldén

FOTO Cecilia Grönberg

År 1953 skrev Öyvind Fahlström Hätila ragulpr på fåtskliaben; sitt manifest för konkret poesi. Han förespråkade en poesiform som utgick ifrån språket som konkret materia. Under 1960-talet anslöt sig multikonstnärer som Åke Hodell, Bengt Emil Johnsson och Jarl Hammarberg till stilen, men i takt med att den revolutionära andan dog ut svalnade så även intresset för den konkreta poesin. Nu under 2000-talet tycks den dock än en gång ha vaknat till liv hos några unga svenska poeter. En av dessa är Johannes Heldén.


Du står listad som en av 2000-talets representanter för konkret poesi på den danska sajten Afsnit P. Betraktar du dig själv som en del av den konkreta poesins tradition?
− Det är nog för andra att avgöra, om jag verkar i den traditionen. Vad jag själv tycker: konkret poesi som ett utökat begrepp, absolut. Jag har inspirerats av den konkreta poesin, förr. Inte så mycket nu.


Något du har gemensamt med Öyvind Fahlström, Åke Hodell och många andra av 1960-talets konkreta poeter är att du är en multikonstnär. Beror din mångsidighet på rastlöshet eller nyfikenhet?
− Både och. Förr försökte jag skilja tydligt åt mellan vad som var konst, och vad som var litteratur. Nu spelar det inte lika stor roll. Det enskilda verket kräver sitt medium, och lyckas jag vara lyhörd så vet jag vilket. Något som börjar som en kort text kan mutera till en målning eller ett ljudstycke.


Du är ju konstnär i grunden. Hur kommer det sig att du började skriva poesi?
− Litteraturen har alltid legat närmast mig, på något sätt. Det var böcker jag försvann in i när jag var liten, inte konsten. Jag minns att jag tyckte det var så oerhört svårt att skriva poesi. Det intresserade mig.


Din första diktsamling Burner, som utkom på Albert Bonniers Förlag 2003, kretsar kring graffiti. Hur föddes idén?
− Jag skrev mycket, och funderade mycket kring hur jag skulle komma nära texten, bryta ner den. En god vän gav mig rådet att skriva som han och jag pratade, "skriv det vi pratar om nu". Det blev den utlösande faktorn - att jag skrev om något, en tid, platser, som betydde mycket för mig. Också att jag delade den historien med honom. Och i den historien hade graffiti en stor roll.


Vad anser du om graffitikonstnären NUGs examination från Konstfack i form av filmen Territorial Pissing som visar hur han vandaliserar en tunnelbanevagn?
− Verket i sig har sina poänger, men tyvärr så drunknar allt i ett galleris pr-inriktade manövrar och en kulturminister som plötsligt agerar konstkritiker. Och givetvis medias bevakning av det hela. Men jag har inte heller sett hela verket, och borde kanske vänta med att uttala mig. Om frågan handlar om ifall konsten (läs: konstfack) ska vara öppen för alla versioner och kreativa uttrycksformer, så borde debatten varit mer nyanserad.


Du verkar vara väldigt inspirerad av ljud och rytmer; i Burner finns det referenser till både ljudkonstnären Fransisco Lopez och rockbandet Kent. Vad spelar ljud och rytm för roll i ditt författarskap?
− Omedvetet antagligen väldigt mycket. Men jag reflekterar aldrig över det medan jag skriver, inte nu längre. Det är inte så att jag medvetet strävar efter en viss rytm över sidorna eller i språket.


Din andra diktsamling på Albert Bonniers Förlag heter En Maskin Av Ljus, och utkom 2006. Den har marknadsförts som science fiction i diktform. Hur var det att kombinera två så olika genrer?
− Det föll sig naturligt. Sf intresserar mig, på flera plan. Det var aldrig en uttänkt plan, att skriva en science fiction-diktsamling. Det bara blev så.


Förutom dina tryckta böcker har du gjort flera interaktiva poesiprojekt som till exempel Väljarna, vilken finns upplagd på BonnierLyrik.se. Trivs du i det digitala rummet?
− Absolut. Jag har ingen speciellt uttänkt plan eller teori vad gäller digital poesi - jag försöker använda mig av de medel jag har till hands, och känna mig fram. Precis som i "vanligt" skrivande.


Du har studerat, och haft vernissager, på många olika platser runt om i världen. Känner du att det finns en större förståelse för den sortens konst du sysslar med i till exempel Tokyo än här i Sverige?
− Mja, i exemplet Tokyo, faktiskt. När jag var där jobbade jag mycket med ljud. Atmosfären där var annorlunda. Men generellt så är jag osäker.


Du är inte främmande för att skriva på engelska. Är det lättare att uttrycka sig på engelska än på svenska?
− Nej egentligen inte. Men att ibland, plötsligt, växla språk, med ett citat eller i egna ord, kan ge något till texten. Och det faller sig naturligt.


Finns det några specifika poeter som har betytt mycket för ditt skrivande?
− Samlingen Jag skriver i dina ord, 12+1 franska poeter översatt av Jonas J Magnusson och Helena Eriksson, var i sin helhet väldigt viktig för mig. Annars: Tomas Tranströmer.


Har du några tips till andra som drömmer om att bli etablerade poeter?
− Hmm. Standardtipset är ju förstås att skriva mycket, och att inte bli nedslagen av motgångar. Och att inte lyssna för mycket på andra - det finns inget speciellt "sätt" att skriva. Sen om man vill få kritik och visa för andra ska man ju givetvis göra det. Själv visar jag inget förrän det är klart, eller snudd på klart.


Noter:

Läs mer om Heldéns verksamhet på hans hemsida, på Albert Bonniers Förlags hemsida eller på OEI.nu.

Du kan läsa hans digitala diktverk Väljarna på BonnierLyrik.se, och ta del av fler interaktiva dikter på den konkreta poesins officiella hemsida konkretpoesi.se


Tim Sterner

Intervju: Björn Manx Engström

FOTO Paul Ström

Vinnaren i vår skrivartävling på temat 'Förnimmelse', och erhållare av Navid Modiris diktsamling Skrik om du brinner, blev Björn Manx Engström som ironiskt nog för närvarande går skrivarlinjen på Fridhems Folkhögskola vilket är samma utbildning som Modiri själv gick. Jag har gjort en liten intervju med Björn för att ta reda på lite mer om honom.


Är det första gången du vinner en tävling med din skrivförmåga?
– Det här är första gången på ett tag som jag skickar in till något. Men i gymnasiet krigade jag på en del. Back in the days skickade jag mest in till lokala novelltävlingar i Östersund, där jag växte upp. Och då vann jag det mesta jag skickade in till. Såhär i efterhand har jag väl förstått att det främst berodde på att jag var en av de få i min ålder som var intresserad av skrivande på riktigt. Men då var det viktigt för självförtroendet. 2006 blev jag nominerad till Lilla Augustpriset, men vann inte. Jag vill minnas att jag grät mig till sömns.

Hur kommer det sig att du började skriva poesi?
– I början av högstadiet sa min svenskalärare att jag var bra på det mesta, men usel på att skriva dikter. Och det hade hon nog rätt i. Men jag vill minnas att jag tog det rätt hårt, och slutade helt med poesi. 10 år senare började jag på skrivarlinjen på Fridhems Folkhögskola, och då tvingades vi testa allt. Även poesi. Och då märkte jag att det var roligt. Jag började lägga upp en del dikter på prov på min bilddagbok, och fick bra respons. Kanske hade jag mognat lite i mitt skivande. Kanske inte. Kanske hade min svenskalärare i högstadiet bara en dålig dag. Jag vet inte.

Har du några specifika förebilder inom genren?
– Jag ser upp till de flesta i det gamla svenska stallet, som Sonja Åkesson och Werner Aspenström. Men bland samtida svenska poeter inspireras jag mest av Paul Ström och Tobias Elmér. Det är till stor del deras förtjänst att jag vågade mig in i diktskrivandet igen.

Kan du berätta lite om din dikt Altitud?
– Tja, vad kan jag säga. Jag satt på min balkong och tänkte på hur livet ständigt tycks sakna riktning. Att man aldrig vet vart man är på väg förrän man har kommit dit. Det gamla vanliga. Jag hade varit ute och åkt longboard, men det är så dåligt med branta backar i Svalöv att jag tröttnade. Så jag satte mig på balkongen och misströstade lite, och skrev en dikt om framtid och otillfredställande höjdskillnader i landskapet.

Har du några planer på att ge ut en diktsamling?
– Tanken har slagit mig. Just nu jobbar jag på ett romanmanus, men då jag har tid över skriver jag på en diktsamling under arbetsnamnet Dikter för oss som slänger plast i pappersåtervinningen. Vi får se om jag vågar skicka in den till något förlag eller ej. Det verkar läskigt. Tills vidare håller jag mig till att lägga upp dikter på bilddagboken.se under namnet Manx.

Vad gör du när du inte skriver?
– Dricker rödvin, bär basker och samtalar om konsten. Nej, jag gör väl det folk gör mest. Umgås med mig själv och med andra. Jobbar i den mån det finns arbete.


Korta Fakta:

Namn: Björn Manx Engström
Född: Östersund, 1987
Yrke/studier: Står i kassan på Pocket Shop och studerar sista året på Skrivarlinjen på Fridhems Folkhögskola.
Favoritcitat: "Jag önskar att det inte fanns någon början, något slut." - Tobias Elmér.
Blogg/hemsida: http://www.manxarn.blogspot.com/

Tim Sterner

Intervju: Katarina Kieri

FOTO Leif Hansen [Norstedts]

Hennes texter balanserar mellan ungdomlig lekfullhet och mogen vishet. Hennes språk har ingen ålder, utan befinner sig konstant i rörelse.
Katarina Kieri debuterade 1993 med diktsamlingen Slutet sällskap på Norstedts Förlag. Sedan dess har hon skrivit tre diktsamlingar till vid namn Om man saknar vingar, Ur mitt lyckliga liv och Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals. Hon har även skrivit flera barn- och ungdomsböcker varav Dansar Elias? Nej!, som utkom på Rabén & Sjögren 2004, belönades med Augustpriset. 2007 skrev hon sin första vuxenroman Vem vågar sommaren?

Du är ju inte enbart poet, utan även författare till ungdomsromaner och barnböcker. Vilken roll har poesin spelat i ditt författarskap?
– Det var i poesin allt började en gång. Trodde länge att jag inte kunde skriva prosa överhuvudtaget. Poesin är mitt litterära modersmål. Erfarenheterna därifrån spelar stor roll i allt jag gör. Jag tror till exempel att noggrannheten i skrivandet kommer därifrån. Och tron på själva språket och dess möjligheter.

Kan du berätta lite om diktsamlingen Slutet sällskap, som du debuterade med 1993?
– Jag bestämde mig för att börja skriva på allvar 1990. Jag sökte en veckolång skrivarkurs som jag kom med på och efter den åkte jag hem och började skriva på det som ett och ett halvt år senare blev debutdiktsamling. Jag tror att den främsta drivkraften var en ENORM längtan efter att skriva, en längtan att återigen träda in i ett rum i mig själv som jag inte hade besökt på länge. Jag hade hunnit bli en mycket ung småbarnsförälder och hade gått lite vilse yrkesmässigt och råkat utbilda mig till fritidspedagog, ett yrke som jag egentligen inte ville ägna mig åt. Mitt liv behövde ta en ny vändning. Mot det som verkligen var jag.

Många som vill skicka in manus till förlag blir nog förlamade av mindervärdeskänslor. Hur lär man sig att lita på sin egen förmåga?
– Å ena sidan tycker jag faktiskt att det har blivit svårare med åren. Å den andra känner jag mig förstås tryggare i själva yrkesrollen. Fast i grund och botten tror jag faktiskt att det handlar ganska mycket om att bestämma sig, att göra det man bestämt sig för att göra. Självförtroendet går ändå upp och ner hela tiden. Man får försöka mäta ut en viss distans till sig själv och inte hänga upp sig för mycket på det, försöka att se skrivandet som ett jobb som ska helt enkelt ska göras. Det är inte lätt, men man kan träna sig på det.

Är det något av dina diktverk som du är mer nöjd med än de andra?
– Ur mitt lyckliga liv bär jag mycket nära mitt hjärta.

Hur kommer det sig att du började skriva poesi från början?
– Jag började skriva poesi som tonåring. Jag var väldigt mycket inne på musik just då, lyssnade mycket, spelade själv, poesin låg väl närmast till hands helt enkelt. Inger Christensen kallade ju poesin för ”en underavdelning till musiken”. Jag håller med henne.

Finns det några specifika poeter som har inspirerat dig i ditt skrivande?
– Jag debuterade ju i mitten på 90-talet, mitt i den svenska guldåldern. Var väldigt inspirerad av de stora namnen - Ann Jäderlund, Marie Lundqvist, Stig Larsson, Birgitta Lillpers, Elisabeth Rynell, Arne Johnsson för att nämna några. Namnen jag nämner är ju förstås sinsemellan mycket olika, men det de har gemensamt är den kompromisslösa tilltron (och därmed tvivlet) på dikt som uttrycksform.

Vad är det som utmärker poesi som litteraturform?
– Om man tänker sig att man håller en vass kniv i handen och så hugger man med kniven genom luften, så är poesin det som fastnar på eggen.

Upplever du att du har något återkommande tema i ditt eget skrivande?
– Jobbig fråga. Alltså jag menar det är jobbigt att märka hur man upprepar sig. I mycket av det jag skriver finns någon som står med ena benet lyft, på väg in i ett uppbrott, men ännu inte riktigt där. Vad upprepningen beror på? Ja, förmodligen någon olöst grundbult i mig själv.

För många romanförfattare fungerar poesin som en slags tillflyktsort och semester från prosan. För dig tycks det vara tvärtom. Hur kommer det sig?
– Jag tror inte att jag kan svara på den frågan. Men jag kan i alla fall säga att det för mig var mycket svårt att gå från att skriva poesi till att skriva prosa. Den exakthet jag ägnade mig åt i poesin var svår men nödvändig överge för att få till stånd lite längre prosastycken. Jag ägnade cirka ett år åt den övergången. Minns mycket väl hur jag skrev och slängde, skrev och slängde, skrev och slängde tills jag slutligen stod ut med att vissa meningar fick lyda typ: ”Han vände sig mot henne och log.” Det är faktiskt mer utlämnande att skriva prosa än poesi. Man kan inte gömma sig bakom snygga formuleringar på samma sätt.

Har du några tips till andra som drömmer om att bli etablerade författare?
– Håll fast vid drömmen. Och skriv, skriv, skriv, skriv, skriv


Not: För mer information om Katarinas verksamhet kan du besöka
http://www.katarinakieri.se eller http://www.norstedts.se


Tim Sterner

Intervju: Navid Modiri

FOTO Tim Sterner

Han inledde sin karriär på Café Hängmattan i Göteborg då han som 15-åring klev upp på scenen och läste en dikt i samband med ett Poetry Slam. Sedan dess har han varit radiopratare i P3, skribent för Göteborgsposten och programledare för SVT’s Filmkrönikan. Han har även släppt tre album tillsammans med bandet Gudarna, en soloplatta under pseudonymen Cobra Charlie och diktsamlingen Skrik om du brinner på Predi Förlag. Numera driver han bloggen 365 Saker du kan göra, som nu officiellt har blivit en folkrörelse.

Estradpoet, radiopratare, journalist, programledare och artist. Vad går du på för att hinna med allt?
– Det är en väldigt väsentlig fråga, med väldigt många svar. Det är alltid så skönt de första dagarna då man går runt med en idé i skallen. Att ha ett tomt papper, och sedan helt plötsligt ha något på det. Med papper och penna förändrar man saker. Ur lusten föds energi.

Du använder ofta humor som verktyg för att skildra allvar. Är det ett medvetet stilgrepp?
– Det faller sig naturligt. Det är ett sätt att skapa en distans, som samtidigt har glimten i ögat. Texterna är seriösa, men man kan prata om begrepp som död, sorg och apati på så många olika sätt.

Vilka har inspirerat dig i ditt skapande?
– På ett ytligt plan är det väl andra poeter och musiker. Men oftast inspireras jag av människor runt omkring. Folk som peppar. Många låtar föds på grund av frågetecken. Ett exempel är Snart dör Bob Dylan från första plattan. Den skrev jag efter att Johnny Cash och min flickväns pappa dog inom loppet av några veckor. Jag kände att jag var tvungen att gestalta det. Sedan kommer färgen och spacklet genom inspiration från andra artister.

Soloplattan Jag kommer tappa det som du släppte under pseudonymen Cobra Charlie 2007 känns som en samling fragment av feberdrömmar. Hur skulle du personligen beskriva projektet?
– Feberdrömmar är en utmärkt beskrivning. Jag var utbränd, och gick på rosentabletter, under arbetet med plattan. Vi satt i en betongbunker i Stockholm. Bara jag och Povel (Povel Ohlsson, trummis i Gudarna). Det fanns inga begränsningar, och inga förväntningar.

Låtarna som du gör tillsammans med Gudarna är lite mer konkreta och lättsmälta. Var det därför du valde att släppa det materialet som ett sidoprojekt?
– Absolut. Cobra Charlie-projektet handlar om att gå tillbaka till rötterna och skapa något som kontrasterar till det jag gör tillsammans med Gudarna. Att börja om från scratch.

Du släppte även en diktsamling 2007 som heter Skrik om du brinner. Det finns även en låt på Cobra Charlie-plattan med samma namn. Vad betyder den frasen för dig?
– Det kommer ifrån en novell av Charles Bukowski som heter Skrik när du brinner. Den handlar om en kille som super, spelar på hästar och är arbetslös. En gubbjävel helt enkelt. För mig betyder frasen att jag vill ha människor som skriker när de brinner. Inte folk som är minimalistiska. Jag gillar folk med överdrivna kroppsrörelser och som är högljudda. För dem är livet en stor buffé.

Din diktsamling skiljer sig mycket ifrån din muntliga poesi både språkmässigt och innehållsmässigt. Hur var det att skriva den?
– Diktsamlingen skrev jag under fyra år. Den var nödvändig för att komma vidare. Ämnena i den var saker som jag har tänkt på och haft i mig i hela mitt liv. Den är sammanhållen, vemodig och tung. Samtidigt som den slutar med en förlösande känsla av framtid och lösning. Min muntliga poesi och mina låttexter är mer direkta och skrikiga, mer amerikanska om man vill säga så. Diktsamlingen är softare. Mer tillbakahållen.

Du har varit förband åt din egen idol Sage Francis. Hur kändes det?
– Ja, det var mäktigt! Och en väldigt konstig spelning. Folk skrek att vi var bögjävlar och att de skulle döda oss. Men att komma ut och se Francis soundchecka...alltså, jag blir inte ”starstruck”. Men då blev jag det.

Det känns som att låten Vi gör det här för att vi måste från första skivan Dags För Slagsmål beskriver syftet med allt du gör; att lämna avtryck, och odödliggöra?
– Berättande har en vital funktion. Som mat och sömn. Både att själv berätta, och att lyssna på andra. Man får ett sammanhang. Det är en stor och komplex värld vi lever i, men genom att lyssna på andras berättande kanske man kan relatera till det, och på så sätt känna sig mindre ensam.

Har du några tips till andra som drömmer om att göra sin röst hörd med poesin som verktyg?
– Mitt enda tips till dig som vill skriva är : Skriv. Vänta inte på att något förlag ska ringa, vänta inte på att någon ska ge dig tillåtelse att skriva. Starta en blogg, skriv dagbok, flaskpost, dikter eller peppande postitlappar som du sätter upp på stan. Ta ditt skrivande på allvar och ha alltid med dig ett anteckningsblock. Var aldrig konsekvent, provocera, jävlas med folk, starta alteregon på Twitter och Facebook, experimentera och se vad som händer. Testa, var inte rädd och sist men inte minst: gå ut och spring minst två gånger i veckan.


Not: För mer information om Navid och hans upptåg:

http://www.navidmodiri.com
http://www.myspace.com/navidochgudarna
http://www.myspace.com/cobracharlie
http://www.365saker.se


Tim Sterner

Intervju: Ismael Ataria

FOTO Rebecka Bergvall

Hej Anders!
Kan du förklara vart ditt artistnamn kommer ifrån?
– Det är en hyllning till min barndom. Ataria från tv-spelskonsolen Atari, jag har stoppat in ett A för att få bort det där lilla © som skulle kunna ruinera mig annars. Jag älskade att spela på min kompis Atari när jag var mindre och jag älskar Atari Teenage Riot. Det räcker för att det ska bli ett namn värt att bära. Ismael kommer från en annan hjälte; Ingmar Bergman. I hans film Fanny och Alexander finns en androgyn karaktär vid namn Ismael som hålls instängd för att han anses för intelligent för att få vara med människan. Jag tyckte det passade in på mig. Hur som helst så grep den scenen tag i mig som ung. Jag kände en sån oerhörd gemenskap med den karaktären.

Jag tycker alla människor ska ha ett artistnamn, det är vår medborgerliga rättighet. Bob Hansson tycker att mitt namn är lite ”för mycket”. Kul kommentar från en man som byggt hela sin karriär på att vara ”för mycket”.

Du har sysslat med det mesta inom kulturområdet; film, musik, litteratur. Hur kommer det sig att poesin är det som du har uppehållit dig mest kring?
– För att poesi är den ultimata konstformen. Den innebär för mig total frihet! Alla dörrar är öppna. Vinden blåser som den vill genom poesins rum. Den är totalt obunden till allt och alla. Poesi går djupast in i det mänskliga sinnet. Det är den roligaste lekstugan av alla! Den lekfulla, magiska, roliga, sorgliga, galna, livsgnistrande poesin utan säkerhetsbälten och kryckor är något jag plockar in överallt. I mina böcker, krönikor, mina mikrofoner, filmer och till och med på anställningsintervjuer, tandläkarbesök och i matlagning.

Förhållandevis nyligen släppte du din officiella debutsamling Allt jag vill för dig, ingen annan på Heidruns Förlag. Den handlar om hur det är att leva som anhörig till en missbrukare. Kan du berätta lite om bakgrunden?
– Oj. Det tar lång tid. Vet inte vart jag ska börja. Kort sagt är det bland det finaste och vackraste jag gjort mot mig själv och min omgivning. Jag är mycket stolt över min bok. Det är en skildring av det helvete som min familj upplevt genom år av missbruk, felriktad kärlek, misshandel, hot, sorg, depressioner, droger, tårar, hat men även kärlek, ömhet, förståelse och en längtan efter att hålla en bror nära och ömt.

Det handlar om att växa upp med en frånvarande bror och ett trasigt hem. Det handlar om att bry sig så mycket om andra att man glömmer bort sig själv. Om det värsta som aldrig händer utan bara upprepar sig. Jag ville beskriva det där som sker innanför tusentals andra väggar. Jag ville beskriva en av de rösterna, nämligen min egen. Jag ville göra en bok som handlar om sjukdomen ”medberoende”. En liten tröstbok för människor i samma situation. Men även en bok som fungerar för anhöriga till människor som lider av andra sjukdomar som t.ex, demens och cancer.

Jag har skalat bort allt onödigt i språket. Alla de där pajaskonsterna som vi scenpoeter sysslar med. Allt självhävdande och ordbajsande. Det handlar om närhet och det högst mänskliga. Jag ville skriva något naket och ärligt, helt utan fräcka kläder och garnityr. Något som kommer åldras med värdighet.

Jag tror att jag har lyckats. Och jag är stolt över den resa jag gjort.

Har det varit lätt eller begränsande att skriva med en så tydlig röd tråd?
– Det har varit en självklarhet för boken. Det hade inte funkat rent känslomässigt att skriva den annars för mig. Jag var tvungen att gå långt tillbaks i min barndom och rota för att kunna skriva den. Boken har hjälpt mig att få perspektiv på mitt liv. Att se resan jag gjort klart och tydligt.

Du är ju annars en flitig scenpoet. Hur kommer det sig att du klev upp på scenen med din poesi från början?
– Jag började spela punk och skriva dikter i samma veva. Samtidigt kom Thåström med sin platta. Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal. Den var poetisk och teatral men ändå rockig och tung. Det blev tidigt en självklarhet att läsa mina dikter mellan mitt bands låtar.
Jag lärde mig tidigt att poesi och rock är lika värdigt att stå på samma scen. Det enda skillnaden är att jag läser texterna istället för att sjunga dem.

Finns det några specifika poeter som har inspirerat dig i ditt skrivande?
– Nu levande svenskar så är det väl Tomas Tranströmer som är den största men sen är det väl Bruno K. Öijer, Marcus Birro och faktiskt mer än jag vill erkänna, Bob Hansson. Döda så är det nog Edith Södergran, Gunnar Ekelöf, Sture Dahlström och några till. Men mest inspireras jag av tämligen okända skribenter som Hasse Arvidsson och alla dessa underbara byrålådspoeter som man stöter på ute i Sverige och på webben. Några utländska namn som betytt mycket är Dylan Thomas, Wislawa Szymborska, Nietzsche, Bulgakov, Majakovskij, T.E. Hulme, James Wright, Robert Bly, Oscar Wilde, Allen Ginsberg och Brett Easton Ellis.

Många författare och artister verkar undvika att nämna inspiratörer för att slippa jämföras med andra. Är det något du är rädd för?
– Nej för Fan! Det är jag öppen med! Att läsa och lyssna är min enda utbildning rent kulturellt. Jag kan till och med som sagt erkänna att jag är mer influerad av Bob Hansson än jag själv tror.

Du kommer ju ifrån de värmländska skogarna. Vad spelar den miljön för roll i ditt författarskap?
– Förr skulle jag nog försöka vara något annat än den jag verkligen är. Försökte kanske skriva från någon plats jag inte kommer ifrån. Det fungerade aldrig. Det blev inte på riktigt. Jag är en skogsman som älskar naturen mer än storstäderna. Jag har jaktlicens men jagar inte, bor ute i skogen tillsammans med mitt flugspö då jag inte står på estrader och skriver böcker. Jag är född och uppvuxen i skogen.

Jag är en discoboll i en timmerstuga. Jag bär svart nagellack samtidigt som jag skär upp blodiga öringar. Jag är stjärnor under ögonen, kajal och stora drömmar mitt bland barrträd och stora sjöar. Jag längtar bort till allt annat än det jag har samtidigt som jag älskar platsen jag bor på. Jag är full av motsägelser, jag är ett barn av flera världar och det är när jag börjat skriva därifrån jag kommer som den största skillnaden skett.

Det är lätt att tro att den värmländska landsbygden är full av en massa konstiga och galna karaktärer. Till viss del så stämmer det kanske men det handlar om extrema fall. Jag tror vi måste glömma Torsk på Tallinn och Smala Sussie, den bilden media ger av ett Värmland full av knäppa människor som pratar på konstig dialekt. Den bilden kan stå mig upp i halsen. Den värmländska landsbygden är även så mycket mer. Den är för mig full av överlevare, fylld av intelligenta människor som trots ett stort avstånd till den övriga världen väljer att bo och verka på sin lilla hemort, de får liksom allt att fungera även om det är långt att åka. Många av de mest intressanta och nyskapande människor jag känner kommer just härifrån. Jag är av tron att det kan vara till vår fördel att som skapande människor bo på landsbygden. Bor man i en större stad där man 24 timmar om dygnet översköljs av intryck, möjligheter och tillfällen är det lätt att drunkna och bli förpassad till en av åskådarna i mängden men bor man i en småstad och bara ser skog, skog och skog så måste man skapa möjligheterna på egen hand.

Drömmar har ingen geografisk tillhörighet. Det handlar om att våga lyssna till sin egen röst och tro på det som bultar längst inne i våra hjärtan. Då går det att lyckas även om man råkar bo mitt i ”ingenstans”. Det enda problemet som jag ser det är att en stor del av Hagforsbefolkningen inte verkar förstå det här, de verkar ha (för att parafrasera Mr. Öijer) gett upp möjligheten till storvinsten i ett spel som gett dem alla chanser att vinna.

Finns det någon kommentar du fått om din poesi som har etsat sig fast?
– Jag har fått och får faktiskt många fina kommentarer och mail från människor som lyssnat och läst. Det betyder oerhört mycket för mig! Det är värmande och mycket stimulerande. Det bevisar att en koppling har skett mellan publiken och mitt hjärta och det är det som är viktigt. Det där som klickar mellan poet och åskådare. Finns inte det så vad fan ska man då skriva officiellt för.

Sen har jag fått höra konstiga saker också. Att jag skriver "mörk mjukglass" och ”fulpoesi”. Med det vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om.

Jag har som sagt fått mycket fina ord men när jag får höra att mina texter räddat livet på någon annan så är det nog det finaste utlåtandet av dem alla.

Har du några tips till andra poeter som drömmer om att ge ut en bok eller uppträda med sin poesi?
– Skriv, skriv och skriv ännu mer. Läs, lyssna och ta in andra poeter men lyssna till ditt eget hjärtas röst. Skriv sånt du själv vill läsa. Skriv utan inre censur. Svider dina ord i hjärtat så skriv dem ändå! Älska tiden vid skrivbordet! Var den superhjälte du är! Poesi behöver inga kryckor eller ursäkter. Som Kent sjunger, håll ditt huvud högt!

Skriv och skicka runt till förlag. Om du blir refuserad. Ta det inte personligt. De flesta förlag fattar egentligen ingenting. Fortsätt och skriv för dig själv, dina kamrater, husdjur och människor på stan. Tids nog kommer din tid. Tro på att just du är unik! För det kan jag garantera att du är så länge du är ärlig i ditt skrivande även då du ljuger. För det är ingen lögn om du själv tror på det!

Begränsa dig aldrig! Kalla dig aldrig slampoet, estradpoet, fulpoet, papperspoet utan kalla dig bara poet.

Om du är så kallad ”slampoet” som vill uppträda på scen. Älska tiden på scen! Det är din scen att äga så länge du står där! Tro inte att du måste stå och skrika eller rappa fram dina dikter eller läsa dem som en påtänd väderleksreporter. Din röst duger precis så som den är! Och glöm inte att rummet är en del av poesin, publiken är en del av poesin, dina underkläder är en del av poesin men framförallt är tystnad en oerhört stor del av poesin.


Not: Vill du boka Ismael, eller ge honom lite uppmuntrande ord?
http://www.ismaelataria.se


Tim Sterner