FOTO Rebecka Bergvall
Hej Anders!
Kan du förklara vart ditt artistnamn kommer ifrån?
– Det är en hyllning till min barndom. Ataria från tv-spelskonsolen Atari, jag har stoppat in ett A för att få bort det där lilla © som skulle kunna ruinera mig annars. Jag älskade att spela på min kompis Atari när jag var mindre och jag älskar Atari Teenage Riot. Det räcker för att det ska bli ett namn värt att bära. Ismael kommer från en annan hjälte; Ingmar Bergman. I hans film Fanny och Alexander finns en androgyn karaktär vid namn Ismael som hålls instängd för att han anses för intelligent för att få vara med människan. Jag tyckte det passade in på mig. Hur som helst så grep den scenen tag i mig som ung. Jag kände en sån oerhörd gemenskap med den karaktären.
Jag tycker alla människor ska ha ett artistnamn, det är vår medborgerliga rättighet. Bob Hansson tycker att mitt namn är lite ”för mycket”. Kul kommentar från en man som byggt hela sin karriär på att vara ”för mycket”.
Du har sysslat med det mesta inom kulturområdet; film, musik, litteratur. Hur kommer det sig att poesin är det som du har uppehållit dig mest kring?
– För att poesi är den ultimata konstformen. Den innebär för mig total frihet! Alla dörrar är öppna. Vinden blåser som den vill genom poesins rum. Den är totalt obunden till allt och alla. Poesi går djupast in i det mänskliga sinnet. Det är den roligaste lekstugan av alla! Den lekfulla, magiska, roliga, sorgliga, galna, livsgnistrande poesin utan säkerhetsbälten och kryckor är något jag plockar in överallt. I mina böcker, krönikor, mina mikrofoner, filmer och till och med på anställningsintervjuer, tandläkarbesök och i matlagning.
Förhållandevis nyligen släppte du din officiella debutsamling Allt jag vill för dig, ingen annan på Heidruns Förlag. Den handlar om hur det är att leva som anhörig till en missbrukare. Kan du berätta lite om bakgrunden?
– Oj. Det tar lång tid. Vet inte vart jag ska börja. Kort sagt är det bland det finaste och vackraste jag gjort mot mig själv och min omgivning. Jag är mycket stolt över min bok. Det är en skildring av det helvete som min familj upplevt genom år av missbruk, felriktad kärlek, misshandel, hot, sorg, depressioner, droger, tårar, hat men även kärlek, ömhet, förståelse och en längtan efter att hålla en bror nära och ömt.
Det handlar om att växa upp med en frånvarande bror och ett trasigt hem. Det handlar om att bry sig så mycket om andra att man glömmer bort sig själv. Om det värsta som aldrig händer utan bara upprepar sig. Jag ville beskriva det där som sker innanför tusentals andra väggar. Jag ville beskriva en av de rösterna, nämligen min egen. Jag ville göra en bok som handlar om sjukdomen ”medberoende”. En liten tröstbok för människor i samma situation. Men även en bok som fungerar för anhöriga till människor som lider av andra sjukdomar som t.ex, demens och cancer.
Jag har skalat bort allt onödigt i språket. Alla de där pajaskonsterna som vi scenpoeter sysslar med. Allt självhävdande och ordbajsande. Det handlar om närhet och det högst mänskliga. Jag ville skriva något naket och ärligt, helt utan fräcka kläder och garnityr. Något som kommer åldras med värdighet.
Jag tror att jag har lyckats. Och jag är stolt över den resa jag gjort.
Har det varit lätt eller begränsande att skriva med en så tydlig röd tråd?
– Det har varit en självklarhet för boken. Det hade inte funkat rent känslomässigt att skriva den annars för mig. Jag var tvungen att gå långt tillbaks i min barndom och rota för att kunna skriva den. Boken har hjälpt mig att få perspektiv på mitt liv. Att se resan jag gjort klart och tydligt.
Du är ju annars en flitig scenpoet. Hur kommer det sig att du klev upp på scenen med din poesi från början?
– Jag började spela punk och skriva dikter i samma veva. Samtidigt kom Thåström med sin platta. Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal. Den var poetisk och teatral men ändå rockig och tung. Det blev tidigt en självklarhet att läsa mina dikter mellan mitt bands låtar.
Jag lärde mig tidigt att poesi och rock är lika värdigt att stå på samma scen. Det enda skillnaden är att jag läser texterna istället för att sjunga dem.
Finns det några specifika poeter som har inspirerat dig i ditt skrivande?
– Nu levande svenskar så är det väl Tomas Tranströmer som är den största men sen är det väl Bruno K. Öijer, Marcus Birro och faktiskt mer än jag vill erkänna, Bob Hansson. Döda så är det nog Edith Södergran, Gunnar Ekelöf, Sture Dahlström och några till. Men mest inspireras jag av tämligen okända skribenter som Hasse Arvidsson och alla dessa underbara byrålådspoeter som man stöter på ute i Sverige och på webben. Några utländska namn som betytt mycket är Dylan Thomas, Wislawa Szymborska, Nietzsche, Bulgakov, Majakovskij, T.E. Hulme, James Wright, Robert Bly, Oscar Wilde, Allen Ginsberg och Brett Easton Ellis.
Många författare och artister verkar undvika att nämna inspiratörer för att slippa jämföras med andra. Är det något du är rädd för?
– Nej för Fan! Det är jag öppen med! Att läsa och lyssna är min enda utbildning rent kulturellt. Jag kan till och med som sagt erkänna att jag är mer influerad av Bob Hansson än jag själv tror.
Du kommer ju ifrån de värmländska skogarna. Vad spelar den miljön för roll i ditt författarskap?
– Förr skulle jag nog försöka vara något annat än den jag verkligen är. Försökte kanske skriva från någon plats jag inte kommer ifrån. Det fungerade aldrig. Det blev inte på riktigt. Jag är en skogsman som älskar naturen mer än storstäderna. Jag har jaktlicens men jagar inte, bor ute i skogen tillsammans med mitt flugspö då jag inte står på estrader och skriver böcker. Jag är född och uppvuxen i skogen.
Jag är en discoboll i en timmerstuga. Jag bär svart nagellack samtidigt som jag skär upp blodiga öringar. Jag är stjärnor under ögonen, kajal och stora drömmar mitt bland barrträd och stora sjöar. Jag längtar bort till allt annat än det jag har samtidigt som jag älskar platsen jag bor på. Jag är full av motsägelser, jag är ett barn av flera världar och det är när jag börjat skriva därifrån jag kommer som den största skillnaden skett.
Det är lätt att tro att den värmländska landsbygden är full av en massa konstiga och galna karaktärer. Till viss del så stämmer det kanske men det handlar om extrema fall. Jag tror vi måste glömma Torsk på Tallinn och Smala Sussie, den bilden media ger av ett Värmland full av knäppa människor som pratar på konstig dialekt. Den bilden kan stå mig upp i halsen. Den värmländska landsbygden är även så mycket mer. Den är för mig full av överlevare, fylld av intelligenta människor som trots ett stort avstånd till den övriga världen väljer att bo och verka på sin lilla hemort, de får liksom allt att fungera även om det är långt att åka. Många av de mest intressanta och nyskapande människor jag känner kommer just härifrån. Jag är av tron att det kan vara till vår fördel att som skapande människor bo på landsbygden. Bor man i en större stad där man 24 timmar om dygnet översköljs av intryck, möjligheter och tillfällen är det lätt att drunkna och bli förpassad till en av åskådarna i mängden men bor man i en småstad och bara ser skog, skog och skog så måste man skapa möjligheterna på egen hand.
Drömmar har ingen geografisk tillhörighet. Det handlar om att våga lyssna till sin egen röst och tro på det som bultar längst inne i våra hjärtan. Då går det att lyckas även om man råkar bo mitt i ”ingenstans”. Det enda problemet som jag ser det är att en stor del av Hagforsbefolkningen inte verkar förstå det här, de verkar ha (för att parafrasera Mr. Öijer) gett upp möjligheten till storvinsten i ett spel som gett dem alla chanser att vinna.
Finns det någon kommentar du fått om din poesi som har etsat sig fast?
– Jag har fått och får faktiskt många fina kommentarer och mail från människor som lyssnat och läst. Det betyder oerhört mycket för mig! Det är värmande och mycket stimulerande. Det bevisar att en koppling har skett mellan publiken och mitt hjärta och det är det som är viktigt. Det där som klickar mellan poet och åskådare. Finns inte det så vad fan ska man då skriva officiellt för.
Sen har jag fått höra konstiga saker också. Att jag skriver "mörk mjukglass" och ”fulpoesi”. Med det vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om.
Jag har som sagt fått mycket fina ord men när jag får höra att mina texter räddat livet på någon annan så är det nog det finaste utlåtandet av dem alla.
Har du några tips till andra poeter som drömmer om att ge ut en bok eller uppträda med sin poesi?
– Skriv, skriv och skriv ännu mer. Läs, lyssna och ta in andra poeter men lyssna till ditt eget hjärtas röst. Skriv sånt du själv vill läsa. Skriv utan inre censur. Svider dina ord i hjärtat så skriv dem ändå! Älska tiden vid skrivbordet! Var den superhjälte du är! Poesi behöver inga kryckor eller ursäkter. Som Kent sjunger, håll ditt huvud högt!
Skriv och skicka runt till förlag. Om du blir refuserad. Ta det inte personligt. De flesta förlag fattar egentligen ingenting. Fortsätt och skriv för dig själv, dina kamrater, husdjur och människor på stan. Tids nog kommer din tid. Tro på att just du är unik! För det kan jag garantera att du är så länge du är ärlig i ditt skrivande även då du ljuger. För det är ingen lögn om du själv tror på det!
Begränsa dig aldrig! Kalla dig aldrig slampoet, estradpoet, fulpoet, papperspoet utan kalla dig bara poet.
Om du är så kallad ”slampoet” som vill uppträda på scen. Älska tiden på scen! Det är din scen att äga så länge du står där! Tro inte att du måste stå och skrika eller rappa fram dina dikter eller läsa dem som en påtänd väderleksreporter. Din röst duger precis så som den är! Och glöm inte att rummet är en del av poesin, publiken är en del av poesin, dina underkläder är en del av poesin men framförallt är tystnad en oerhört stor del av poesin.
Not: Vill du boka Ismael, eller ge honom lite uppmuntrande ord?
http://www.ismaelataria.se
Tim Sterner
Hej Anders!
Kan du förklara vart ditt artistnamn kommer ifrån?
– Det är en hyllning till min barndom. Ataria från tv-spelskonsolen Atari, jag har stoppat in ett A för att få bort det där lilla © som skulle kunna ruinera mig annars. Jag älskade att spela på min kompis Atari när jag var mindre och jag älskar Atari Teenage Riot. Det räcker för att det ska bli ett namn värt att bära. Ismael kommer från en annan hjälte; Ingmar Bergman. I hans film Fanny och Alexander finns en androgyn karaktär vid namn Ismael som hålls instängd för att han anses för intelligent för att få vara med människan. Jag tyckte det passade in på mig. Hur som helst så grep den scenen tag i mig som ung. Jag kände en sån oerhörd gemenskap med den karaktären.
Jag tycker alla människor ska ha ett artistnamn, det är vår medborgerliga rättighet. Bob Hansson tycker att mitt namn är lite ”för mycket”. Kul kommentar från en man som byggt hela sin karriär på att vara ”för mycket”.
Du har sysslat med det mesta inom kulturområdet; film, musik, litteratur. Hur kommer det sig att poesin är det som du har uppehållit dig mest kring?
– För att poesi är den ultimata konstformen. Den innebär för mig total frihet! Alla dörrar är öppna. Vinden blåser som den vill genom poesins rum. Den är totalt obunden till allt och alla. Poesi går djupast in i det mänskliga sinnet. Det är den roligaste lekstugan av alla! Den lekfulla, magiska, roliga, sorgliga, galna, livsgnistrande poesin utan säkerhetsbälten och kryckor är något jag plockar in överallt. I mina böcker, krönikor, mina mikrofoner, filmer och till och med på anställningsintervjuer, tandläkarbesök och i matlagning.
Förhållandevis nyligen släppte du din officiella debutsamling Allt jag vill för dig, ingen annan på Heidruns Förlag. Den handlar om hur det är att leva som anhörig till en missbrukare. Kan du berätta lite om bakgrunden?
– Oj. Det tar lång tid. Vet inte vart jag ska börja. Kort sagt är det bland det finaste och vackraste jag gjort mot mig själv och min omgivning. Jag är mycket stolt över min bok. Det är en skildring av det helvete som min familj upplevt genom år av missbruk, felriktad kärlek, misshandel, hot, sorg, depressioner, droger, tårar, hat men även kärlek, ömhet, förståelse och en längtan efter att hålla en bror nära och ömt.
Det handlar om att växa upp med en frånvarande bror och ett trasigt hem. Det handlar om att bry sig så mycket om andra att man glömmer bort sig själv. Om det värsta som aldrig händer utan bara upprepar sig. Jag ville beskriva det där som sker innanför tusentals andra väggar. Jag ville beskriva en av de rösterna, nämligen min egen. Jag ville göra en bok som handlar om sjukdomen ”medberoende”. En liten tröstbok för människor i samma situation. Men även en bok som fungerar för anhöriga till människor som lider av andra sjukdomar som t.ex, demens och cancer.
Jag har skalat bort allt onödigt i språket. Alla de där pajaskonsterna som vi scenpoeter sysslar med. Allt självhävdande och ordbajsande. Det handlar om närhet och det högst mänskliga. Jag ville skriva något naket och ärligt, helt utan fräcka kläder och garnityr. Något som kommer åldras med värdighet.
Jag tror att jag har lyckats. Och jag är stolt över den resa jag gjort.
Har det varit lätt eller begränsande att skriva med en så tydlig röd tråd?
– Det har varit en självklarhet för boken. Det hade inte funkat rent känslomässigt att skriva den annars för mig. Jag var tvungen att gå långt tillbaks i min barndom och rota för att kunna skriva den. Boken har hjälpt mig att få perspektiv på mitt liv. Att se resan jag gjort klart och tydligt.
Du är ju annars en flitig scenpoet. Hur kommer det sig att du klev upp på scenen med din poesi från början?
– Jag började spela punk och skriva dikter i samma veva. Samtidigt kom Thåström med sin platta. Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal. Den var poetisk och teatral men ändå rockig och tung. Det blev tidigt en självklarhet att läsa mina dikter mellan mitt bands låtar.
Jag lärde mig tidigt att poesi och rock är lika värdigt att stå på samma scen. Det enda skillnaden är att jag läser texterna istället för att sjunga dem.
Finns det några specifika poeter som har inspirerat dig i ditt skrivande?
– Nu levande svenskar så är det väl Tomas Tranströmer som är den största men sen är det väl Bruno K. Öijer, Marcus Birro och faktiskt mer än jag vill erkänna, Bob Hansson. Döda så är det nog Edith Södergran, Gunnar Ekelöf, Sture Dahlström och några till. Men mest inspireras jag av tämligen okända skribenter som Hasse Arvidsson och alla dessa underbara byrålådspoeter som man stöter på ute i Sverige och på webben. Några utländska namn som betytt mycket är Dylan Thomas, Wislawa Szymborska, Nietzsche, Bulgakov, Majakovskij, T.E. Hulme, James Wright, Robert Bly, Oscar Wilde, Allen Ginsberg och Brett Easton Ellis.
Många författare och artister verkar undvika att nämna inspiratörer för att slippa jämföras med andra. Är det något du är rädd för?
– Nej för Fan! Det är jag öppen med! Att läsa och lyssna är min enda utbildning rent kulturellt. Jag kan till och med som sagt erkänna att jag är mer influerad av Bob Hansson än jag själv tror.
Du kommer ju ifrån de värmländska skogarna. Vad spelar den miljön för roll i ditt författarskap?
– Förr skulle jag nog försöka vara något annat än den jag verkligen är. Försökte kanske skriva från någon plats jag inte kommer ifrån. Det fungerade aldrig. Det blev inte på riktigt. Jag är en skogsman som älskar naturen mer än storstäderna. Jag har jaktlicens men jagar inte, bor ute i skogen tillsammans med mitt flugspö då jag inte står på estrader och skriver böcker. Jag är född och uppvuxen i skogen.
Jag är en discoboll i en timmerstuga. Jag bär svart nagellack samtidigt som jag skär upp blodiga öringar. Jag är stjärnor under ögonen, kajal och stora drömmar mitt bland barrträd och stora sjöar. Jag längtar bort till allt annat än det jag har samtidigt som jag älskar platsen jag bor på. Jag är full av motsägelser, jag är ett barn av flera världar och det är när jag börjat skriva därifrån jag kommer som den största skillnaden skett.
Det är lätt att tro att den värmländska landsbygden är full av en massa konstiga och galna karaktärer. Till viss del så stämmer det kanske men det handlar om extrema fall. Jag tror vi måste glömma Torsk på Tallinn och Smala Sussie, den bilden media ger av ett Värmland full av knäppa människor som pratar på konstig dialekt. Den bilden kan stå mig upp i halsen. Den värmländska landsbygden är även så mycket mer. Den är för mig full av överlevare, fylld av intelligenta människor som trots ett stort avstånd till den övriga världen väljer att bo och verka på sin lilla hemort, de får liksom allt att fungera även om det är långt att åka. Många av de mest intressanta och nyskapande människor jag känner kommer just härifrån. Jag är av tron att det kan vara till vår fördel att som skapande människor bo på landsbygden. Bor man i en större stad där man 24 timmar om dygnet översköljs av intryck, möjligheter och tillfällen är det lätt att drunkna och bli förpassad till en av åskådarna i mängden men bor man i en småstad och bara ser skog, skog och skog så måste man skapa möjligheterna på egen hand.
Drömmar har ingen geografisk tillhörighet. Det handlar om att våga lyssna till sin egen röst och tro på det som bultar längst inne i våra hjärtan. Då går det att lyckas även om man råkar bo mitt i ”ingenstans”. Det enda problemet som jag ser det är att en stor del av Hagforsbefolkningen inte verkar förstå det här, de verkar ha (för att parafrasera Mr. Öijer) gett upp möjligheten till storvinsten i ett spel som gett dem alla chanser att vinna.
Finns det någon kommentar du fått om din poesi som har etsat sig fast?
– Jag har fått och får faktiskt många fina kommentarer och mail från människor som lyssnat och läst. Det betyder oerhört mycket för mig! Det är värmande och mycket stimulerande. Det bevisar att en koppling har skett mellan publiken och mitt hjärta och det är det som är viktigt. Det där som klickar mellan poet och åskådare. Finns inte det så vad fan ska man då skriva officiellt för.
Sen har jag fått höra konstiga saker också. Att jag skriver "mörk mjukglass" och ”fulpoesi”. Med det vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om.
Jag har som sagt fått mycket fina ord men när jag får höra att mina texter räddat livet på någon annan så är det nog det finaste utlåtandet av dem alla.
Har du några tips till andra poeter som drömmer om att ge ut en bok eller uppträda med sin poesi?
– Skriv, skriv och skriv ännu mer. Läs, lyssna och ta in andra poeter men lyssna till ditt eget hjärtas röst. Skriv sånt du själv vill läsa. Skriv utan inre censur. Svider dina ord i hjärtat så skriv dem ändå! Älska tiden vid skrivbordet! Var den superhjälte du är! Poesi behöver inga kryckor eller ursäkter. Som Kent sjunger, håll ditt huvud högt!
Skriv och skicka runt till förlag. Om du blir refuserad. Ta det inte personligt. De flesta förlag fattar egentligen ingenting. Fortsätt och skriv för dig själv, dina kamrater, husdjur och människor på stan. Tids nog kommer din tid. Tro på att just du är unik! För det kan jag garantera att du är så länge du är ärlig i ditt skrivande även då du ljuger. För det är ingen lögn om du själv tror på det!
Begränsa dig aldrig! Kalla dig aldrig slampoet, estradpoet, fulpoet, papperspoet utan kalla dig bara poet.
Om du är så kallad ”slampoet” som vill uppträda på scen. Älska tiden på scen! Det är din scen att äga så länge du står där! Tro inte att du måste stå och skrika eller rappa fram dina dikter eller läsa dem som en påtänd väderleksreporter. Din röst duger precis så som den är! Och glöm inte att rummet är en del av poesin, publiken är en del av poesin, dina underkläder är en del av poesin men framförallt är tystnad en oerhört stor del av poesin.
Not: Vill du boka Ismael, eller ge honom lite uppmuntrande ord?
http://www.ismaelataria.se
Tim Sterner
Väldigt bra intervju!
SvaraRadera